Jag vill inte vara jag
Så var ännu en dag till ända. Vad har jag då gjort av denna dag?, inget. Hade en assistent här fyra timmar, vi kikade på dumburken, drack kaffe, och sen orkade jag inte mer, så det blev sängen.
Utbudet på dumburken är tämligen magert, och jag hänger ändå inte med i handlingen för mina tankar är på en helt annan plats. Tankarna är om livet efter detta, hur jag får träffa min älskade mormor, min hund, hur jag äntligen får frid. Det är inga bra tankar, jag vet, men det hindrar inte mina tankar, vetskapen vill säga.
Skulle ta en snus, för en liten stund sedan, och insåg att det var fel sort, huva, smakade inte alls som min vanliga Granit, nej då, det var Granit vit portion, petitesser kan man tycka, och visst är det så, men det smakar ändå skit, rent ut sagt.
Jag har ägnat några timmar åt att forska i utbudet av gruppbostäder för psykiskt funktionshindrade, och insåg att i min kommun fanns det ingen. Läste detta;
Jag vet inte varför jag kom att tänka på detta,men blev förkrosad av vad jag fann, dvs ingenting. Jag tror ju definitiv att det finns ett mörkertal som aldrig kommer fram offentligt, jag är en av dem. Jag vet inte jag, men för de som behöver ha tillgång till personal dygnet runt, men ändå ett eget litet krypin,med den här typen av problematik, så verkar det kört. Nu har ju jag assistans i hemmet, men om jag inte hade det då? Hur hade det sett ut då. Och om det skiter sig med assistansen i hemmet, hur blir det då, jag kan ju uppenbarligen inte vara själv? Alla dessa om, om om inte fanns...
Jag vill inte vara jag, mig, det som är jag, men någon eller något är fast i min kropp, och något vill att jag skall leva, trots upprepade suicidförsök, hjärtstillestånd osv. Varför?
Utbudet på dumburken är tämligen magert, och jag hänger ändå inte med i handlingen för mina tankar är på en helt annan plats. Tankarna är om livet efter detta, hur jag får träffa min älskade mormor, min hund, hur jag äntligen får frid. Det är inga bra tankar, jag vet, men det hindrar inte mina tankar, vetskapen vill säga.
Skulle ta en snus, för en liten stund sedan, och insåg att det var fel sort, huva, smakade inte alls som min vanliga Granit, nej då, det var Granit vit portion, petitesser kan man tycka, och visst är det så, men det smakar ändå skit, rent ut sagt.
Jag har ägnat några timmar åt att forska i utbudet av gruppbostäder för psykiskt funktionshindrade, och insåg att i min kommun fanns det ingen. Läste detta;
[...]Personer med dubbeldiagnosen psykiskt funktionshinder är ett bekymmersamt kapitel.
De är inte så många, men det är en problematik som är svår att hantera. Nästan varje
dag arbetar vi med problem runt dem. Vi har idag inget boende som tillgodoser deras
behov.[...]
Jag vet inte varför jag kom att tänka på detta,men blev förkrosad av vad jag fann, dvs ingenting. Jag tror ju definitiv att det finns ett mörkertal som aldrig kommer fram offentligt, jag är en av dem. Jag vet inte jag, men för de som behöver ha tillgång till personal dygnet runt, men ändå ett eget litet krypin,med den här typen av problematik, så verkar det kört. Nu har ju jag assistans i hemmet, men om jag inte hade det då? Hur hade det sett ut då. Och om det skiter sig med assistansen i hemmet, hur blir det då, jag kan ju uppenbarligen inte vara själv? Alla dessa om, om om inte fanns...
Jag vill inte vara jag, mig, det som är jag, men någon eller något är fast i min kropp, och något vill att jag skall leva, trots upprepade suicidförsök, hjärtstillestånd osv. Varför?
Kommentarer
Trackback
