skakigt

Det har hänt mycket den senaste tiden, både positivt och negativt. Jag väljer att börja med det positiva.
För en tid sedan lovade jag min dotter att vi skulle gå på bio, så förra veckan blev det äntligen av. Vi såg Änglavakt, med bl a Mikael Nykvist och Isabella S. Filmen var oerhört stark, gripande, ja, jag saknar ord för vad jag kände för filmen, den var bra.
Att jag klarade av att fara in till biografen, är en stor bedrift, att jag klarade av att lösa ut de reserverade biljetterna, var ytterligare en stor bedrift, och att sen befinna mig i samma sal som en hel hord människor, det var nog den största bedriften. Allt sammantaget, var för mig stort. Men jag hade tagit lugnande innan, och bestämt mig för att, det här skulle bli min dotters kväll, för det betydde så mycket för mig, att få gå på bio med sin mamma, umgås, och bara vara. Så, tack vare min dotters närvaro, så kunde jag fullfölja vår kväll, vi gick iväg och köpte godis, vi köpte den obligatoriska boxen med popcorn, men framförallt, vi njöt av en bra film, och av varandras närvaro.
I DID IT!!

Så till det mindre positiva, eller det mer negativa.
Jag tog mod till mig, igen, ringde psykakuten, med rakbladen i handen, och svullna ögon. Någonstans stannade jag upp, för en sekund eller två, och vädjade om hjälp.
Bemötandet, ja, vad skall jag säga om det, blev inte som jag hoppats, eller det blev som det brukar bli.
H*n ansåg tt jag skulle ta ett par djupa andetag, lägga ifrån mig bladen, och sova, så skulle allt kännas bättre sen.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag var förstörd, jag ville dö, innan samtalet och ännu mer efter samtalet.
Jag hade och har ingen annan jag kunde/kan ringa, och jag kände sådan skam för att jag hade upptagit psykakutens tid, jag kände mig så värdelös, och nya ärr växte fram på armen, men ärren inombords var och är värst.
Vad som hände sen förvånade mig dock. Jag slet desperat fram mitt kollegielock, och började skriva, och jag skrev i tre timmar, sen var jag helt slut, mentalt.
Vem vet, min bok kanske kan bli klar, någon gång. Jag har anteckningsblock till förbannelse. Jag börjar skriva, mår dåligt , lägger ifrån mig blocket, och glömmer bot blocket, men på något sätt har jag lyckats fylla ett ex antal block.

24/3 sände Svt Uppdrag granskning, om "Linnea" i Bjästa - Ö-vik som blev våldtagen i 14 års ålder, som polisanmälde händelsen, och som blev utstött ur samhället för sitt mod att anmäla våldtäkten.
Hennes kamrater vände henne ryggen, kallade henne både det ena och det andra, internetmobbing påbörjades, mot Linnea. "Oscar" som våldtog flickan blev hyllad, trots att han själv erkände sitt grova brott i polisutredningen. Präsen öppnade kyrkan för honom, trots att han hade ett besöksförbud på Linnea. Prästen tyckte att Oscars närvaro i kyrkan var fint. Oscar delade ut blommor till sina klasskamrater, som efterföljdes av applåder, och det var enligt prästen en fin fin gest.
När reportern berättade att Oscar , samma kväll våldtog ytterligare en flicka, så tyckte han att det var synd, om pojken, "ja och flickan förstås".
Jag blev så illa berörd av hur samhället har behandlat Linnea, skolans rekor, kyrkan, kamrater...ja alla. vad gav pojken rätt att våldföra sig på Linnea?
Att det sen efter anmälningen blev ännu värre för Linnea, så illa att hon tvingades flytta 50 bil bort med sin familj, det är fruktansvärt.
Jag vägrar acepptera detta, jag stöttar Linnea och alla flickor som åkar ut för våldtäkter. Jag har tre döttrar varav vå i tonåren, och jag kan bara föreställa mig vad Linneas familj har gått och går igenom.
Vill ge Linnea och alla flickor som vågar stå för sina rättigheter, det är styrka, och jag är djupt imponerad, och så vill jag ge en eloge till Amanda som blev Linneas vän, och som stöttar henne, kärleksfullt, det krävs mod.

Blir så ledsen nu när jag skriver om detta tragiska och fruktansvärda öde, som mötte de två flickorna.

Var rädda om varandra.

i min hand
håller jag
ljuset som
värmer

i mitt hjärta
döljer jag
smärtan och
skammen

ljusets låga
sprider hopp
värmer
min frusna själ

i mörkret
ekar
tomheten
som kväver

söker frid
längtar starkt
giv mig hopp
skänk mig tro

i ljuset vilar sanningen

Satt precis och läste en blogg jag brukar följa,en go tjej som jag lärde känna när jag låg inne på avdelningen jag inte hatar, lika mycket som den avdelningen jag hatar, den jag nyss varit inlagd på.

Det slog mig, att min lilla "Kitty" verkar ha funnit balans i vardagen, hon har en relation som verkar underbart, hon reser, hon bjuder på sig själv i sin blogg. Jag blir glad när jag läser hennes blogg, för vissa människor, väldigt få, men vissa fastnar, och man vill veta hur det går för dem. Det är en go tjej.

Mitt i allt läsande kom jag att tänka på mitt ex, våra resor, och jag rös, av obehag. Inte för vår tid tillsammans, utan för att jag överhuvudtaget kom att tänka. Vill inte tänka på....

Lovat min dotter att vi skall gå på bio någon dag, det var för en månad sen, måste ta tag i det, jag ser henne så sällan, men det är mitt eget fel.

Min äldsta flicka kommer någon dag i veckan, hon har lov nu, och skall till sin fästman. Hon bor inte i samma stad, så vi ses aldrig, men nu är det tänkt att vi skall ses, lite jobbigt,  jag är inte i fas med mig själv, men vill ju träffa mina älskade barn...