Mörka tankar
Ingen bra dag alls idag. För mycket mörka tankar, om hur och när, hur och när jag skall avsluta detta jordeliv. Jag vill att det skall vara så effektivt som möjligt, inga tabbar den här gången, man lär sig genom åren.
Jag försöker se framemot att få hem min kattunge till våren, men det är svårt. Det är svårt när jag inte vill eller kan tänka framåt, jag vill inte att framåt skall finnas, inte nuet heller.
Message of God
|
On this day of your life, Sandra, we believe God wants you to know ... that decision is only wishful thinking until you take that first irreversible step.
|
|
 |
You can tell yourself that you have already decided, that nothing now can stop you, but if that step backwards is so much safer than step forwards, what will hold you true to your path when the going gets tough? Sometimes, the right thing to do is to take that first irreversible step, the one after which you cannot go back. And now, for you, is one of those times.
|
Han har kanske en poäng där.
Rösterna i mitt huvud
Har inte kunnat ha tv på som brukligt i min värld, inte heller musik, som annars kan vara mediativt, och inte heller ljus, nej mörkt och tyst, kudde över ansiktet, och så illamående på det.
Idag var mina assistenter på handläggning, på psyks öppenmottagning. De fick träffa en gammal terapeut/skötare jag haft för ett par år sedan, och en skötare jag träffat en gång, och aldrig mer. Huvudsaken är välan att de får ut något av det.
Mina "röster" besvärar mig, de ställer till det så mycket för mig, så mycket att det stundvis blir ohållbart. De talar om för mig, vad jag skall göra och inte, och det är hela tiden olika bud, deras ljud är så outhärdliga, att jag blir vansinnig. Följden har jag inte helt klart för mig, men det kan ju inte vara något gott?
Ibland så ringer jag halvt i panik till en bekant, som är till viss del förstår mig. Våra samtal är avkopplande,och jag får en stunds frist från mina kära hjärntroll/spöken.
En dialog mellan ett par troll i mitt huvud:
Nr 1: Mespropp, kör över henne, kasta ut henne, hon har inget i ditt hem att göra, var inte så mjäkig.
Nr 2: Nej, det fattar du väl att hon inte kan göra, hon lyckas ju inte med någonting, hon är så jävla misslyckad.
Nr 1: Ja, jag vet,men vad f*n gör rätt för en gångs skull,kasta ut alla i ditt hem,så du kan tyna bort, idiot.
Ja, så kan det låta, de säger så mycket mer, mycket underliga saker, som jag inte förstår, men som är min sanning, min verklighet, jag lever med dem, och de är en del av mig, även om jag inte kan hålla sams med de alla gånger.
Nu slog tröttheten till igen, och det med en kraftig smäll, så det är nog dags att syna kuddens sömmar mer noggrannt nu.
I min bubbla
Igår kväll kom jag inte in på bloggen, och jösses vilken bloggabstinens jag drabbades av då. Det var aningens jobbigt, kan jag säga, speciellt när man är van vid att blogga på en daglig basis. Men men, nu verkar det fungera i vilket fall.
Igår var det som vanligt omöjligt att sova, när klockan närmade sig 07.30, så kröp det i hela kroppen på mig. Idag har jag tampats med min ihärdiga fiende migränen, ingenting hjälpte, inte mörkläggningen, vilan, sprutan, den satt i, migränen, och jag har fortfarande ont, men kände att jag var tvungen att blogga lite.
Gårdagens ordröra;
***
jag ser er
men
ni ser inte
mig
jag hör er
men
ni hör inte
mig
jag gråter
men
ni ler
stort
jag står still
men
ni rör er
framåt
jag är fast
men
ni är
fria
fast i
min
bubbla
min
värld
min
verklighet
min
sanning
utanför frodas
livet
***
Det var det det, nu skall jag föska blunda lite, har det lite tungt, lite mycket tungt...
Gråter
Vet inte varför,men gråter och skakar, känns som om jag kvävs, får ingen ro i kroppen, allt är så...finner inga ord, men varför alla dessa tårar. Har så mycket sorg och ilska inom mig, en tomhet som verkar breda ut sig mer och mer för varje dag, i mitt så kallade liv. En massa ord som far runt i mitt huvud, mina kära hjärntroll, hjärnspöken, ja nissarna uppe på hjärkontoret, de jobbar som vanligt på övertid. Får försöka få ned några ord här, i en salig röra, som sig bör, när jag är i gång.
***
med trötta steg
söker jag
efter en plats
där sorgen
byts till frid
döljer mina tårar
känner
en vind
som tar tag
för mig fram
mörka moln
skingras
solen nu
lyser upp
mina steg
känner din
varsamma hand
lyfta mig
din milda röst
omfamna mig
jag ser ljuset
min själ har nu
fått ro
tårarna har stillat
jag är lycklig och fri
jag har funnit mitt hem
***
Ja, så här blir det när jag längtar efter befrielsen, när jag önskar mig bort, till landet där sorg, smärta, sjukdomar, tårar, orättvisor inte finns.
Min dröm,min önskan är så stark, jag vet att det bara är en tidsfråga, för varje dag, ser jag det starkare och tydligare, jag kan se mig där.
Nej, usch, om jag bara kunde hindra tårarna, känner hur ögonen svullnat - igen...
Jag vill inte vara jag
Utbudet på dumburken är tämligen magert, och jag hänger ändå inte med i handlingen för mina tankar är på en helt annan plats. Tankarna är om livet efter detta, hur jag får träffa min älskade mormor, min hund, hur jag äntligen får frid. Det är inga bra tankar, jag vet, men det hindrar inte mina tankar, vetskapen vill säga.
Skulle ta en snus, för en liten stund sedan, och insåg att det var fel sort, huva, smakade inte alls som min vanliga Granit, nej då, det var Granit vit portion, petitesser kan man tycka, och visst är det så, men det smakar ändå skit, rent ut sagt.
Jag har ägnat några timmar åt att forska i utbudet av gruppbostäder för psykiskt funktionshindrade, och insåg att i min kommun fanns det ingen. Läste detta;
[...]Personer med dubbeldiagnosen psykiskt funktionshinder är ett bekymmersamt kapitel.
De är inte så många, men det är en problematik som är svår att hantera. Nästan varje
dag arbetar vi med problem runt dem. Vi har idag inget boende som tillgodoser deras
behov.[...]
Jag vet inte varför jag kom att tänka på detta,men blev förkrosad av vad jag fann, dvs ingenting. Jag tror ju definitiv att det finns ett mörkertal som aldrig kommer fram offentligt, jag är en av dem. Jag vet inte jag, men för de som behöver ha tillgång till personal dygnet runt, men ändå ett eget litet krypin,med den här typen av problematik, så verkar det kört. Nu har ju jag assistans i hemmet, men om jag inte hade det då? Hur hade det sett ut då. Och om det skiter sig med assistansen i hemmet, hur blir det då, jag kan ju uppenbarligen inte vara själv? Alla dessa om, om om inte fanns...
Jag vill inte vara jag, mig, det som är jag, men någon eller något är fast i min kropp, och något vill att jag skall leva, trots upprepade suicidförsök, hjärtstillestånd osv. Varför?
Sömnlös
Tankarna far runt i huvudet, mina små hjärntroll håller mig sysselsatt, de jobbar dubbeltskift på hjärnkontoret,och det känns. Helt mörbultad mentalt, men än så jobbar de små j---a, så jag vet vad jag har att vänta. Just nu biter jag hårt i läppen,för att inte skära mig själv, min arm behöver vila.
Livet är tungt, och tyngre är det med den totala avsaknad av verktyg och färdigheter som krävs för att klara vardagen. Jag kan således inte leva, jag vill inte leva, jag vet inte vad liv är, eller jo, liv är ett nyfött barn, en nyutslagen blomma, fjärilar, men liv för mig, det vet jag inte vad det är.
Har gråtit ett par timmar nu,varför vet jag inte, det bara kom, tur ingen kan se mig, vägrar gråta ordentligt offentligt. Jag brukar säga att den bästa skådisen är bordisen, för att många med mig som har Borderline, tar på sig en mask, och spelar en roll utåt, medans det inombords rasar.
Usch, jag vet inte vad jag skall ta mig till, det är så jobbigt nu, vill kliva av tåget, hoppa av i öknen, och dö av törst. bisarrt, jag vet..
Skall sätta på lite mediativ musik, och hoppas på åtminstone en timmas sömn.
Emotionell Instabil Personlighetsstörning
Jag känner mig alltigenom tom inombords, det är ingen som förstår. Jag har problemmed humöret, är ofta ledsen,arg, irriterad,och jag kan inte få någon balans i de olika känslorna. Jag vet inte riktigt vem jag är. Jag har svårt med andra relationer. Jag har en ätstörning. Jag är självdestruktiv. Jag är fast i ett mörker som kväver mig. Jag tycker att allla andra har fel, i något som jag själv upplever som högst verkligt (detta har jag fått berättat för mig).
Ja, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om mig, och mitt psykiska funktionshinder, men det skulle trigga för mycket, tror jag. Jag är suicid, har många intoxer bakom mig, och andra självdestrutiva handlingar.Jag vet att den sista,inte är den sista, skrämmande nog....
http://sv.wikipedia.org/wiki/Emotionellt_instabil_personlighetsst%C3%B6rning#Symptom
Utskriven
En vecka och två dagar, tre måltider, och sen permission över natten. Ett evigt farande fram och tillbaka. Jag hade inget rum som jag kunde dra mig undan till, det var överbelagt på avdelningen.
En vecka och två dagar, utan stöttning, klart mitt invanda beteende tog över, det var ju ingen som hade koll.
Ja, så nu är jag utskriven, sedan i måndags. Hade ett läkarsamtal, som innefattade två läkare, två skötare, en sjuksköterksa,en läkarkandidat,och en kvinna från försäkringskassan.
Fick dubbla budskap under samtalet,"du kan inte och ska inte vara ensam", "du ska inte ha så många asistenter","nej, du ska inte gå på terapi, du kan anförtro dig åt dina assistenter"...
Jag har assistans i hemmet, för jag har vissa fysiska besvär, men även psykiska funktionshinder. Mina assistenter är inte utbildade inom psykiatrin, de är undersköterskor, och de är just det, mina assistenter, inte samtalskontakt, men nej då, jag skall anförtro mig åt dem.
De som själva känner att de inte redigt hanterar situationen,med mig, de skall agera samtalskontakt?
Ja, jag är lite less, besviken, och uppgiven. Idag är jag tillbaka på ruta ett igen, fixar inte det där med maten, sömnen, de suicida tankarna, hopplösheten, dödslängtan,ledamheten, sociala fobin, isoleringen osv. Och jag har inte någon anhörig som kan hjälpa mig, jag har mitt personliga ombud, men hon kan inte göra allt, de har så många klienter i behov av hjälp med diverse kontakter.
Ibland tänker jag så här, jag är för gammal för det här beteendet, men i nästa sekund så inser jag att sjukdomar inte har någon ålder. Jag blir 38 i år.
Så psykvården i mitt län, är inte vård, det är förvaring, tyvärr.
