skakigt

Suttit med mitt P.O idag, tungt, och nej jag tänker inte skriva om vad vi pratade om, för jobbigt, så där tjutfärdigt jobbigt, det inbegrep (till viss del ) tillit till assistenter i olika sammanhang, hennes roll i det, och annat mycket tyngre, tungt tyngre, tyngst, så kan jag nog sammanfatta det hela. Blir förbannad på henne när hon får mig till tårar, och det är hon fullt medveten om, och ja, nu blir jag arrrrrrrg, och leeeeeeeedsen,[censur] hm, I am pissed of, watch out, I might be the devil, shedevil.

Nej ingen som helst bra dag idag, och jag tänker inte ens försöka analysera skiten heller, träffar henne igen, snart ,och ännu en inplanerad träff, med andra ord, två träffar på kort tid, tre med denna, hej och hå.
Orka, som ungdomarna säger, orka. Trycka ned huvudet i sanden, det är vad jag vill göra, och det är faen inte långtifrån, det är för mycket nu, mer än jag klarar, och inte har jag en pissolog (psykolog) att vända mig ut och in hos, inte för att jag skulle det, men någon, för det här är sjukt, jag är sjuk, men får fasen ingen som helst professionell hjälp, bra va?!

Och inte har jag något positivt att skriva om, nope inte alls, skriva kan jag, men positivt skrivande, det är inte min melodi. Låter musiken lindra, lyssnar på Cornelis Wresvijk, en av mina favoriter, vet inte vad det är med honom ,men han är bara så rätt för mig.
Jag har mixat en skiva med lugn musik, men det är inte läge för den nu. Bra att kunna alternera sig, vilket jag är ba på, åtminstone vad gäller musik, där funkar mina schizoida drag alldeles ypperligt! Skämt åsido, den biten, är lite jobbigt att hantera, och/eller känslor, vilket kom på tal idag. P.O sade att jag har svårt för kommunikation, att jag låser mig, och ofta agerar i affekt, men hallååå, kom med något nytt, det visste jag ju redan, det är ett jäkla handikapp som jag inte är särskilt god vän med, men visst hon har rätt, vilket hon givetvis vet, människa.
Det kom på tal i en viss situation, och hon förklarade för mig, på ett sätt som jag förstår, det är bara hon som kan, det finns ingen annan som kan det, inte ens de som har erfarenhet på något personligt plan. Jag övertolkar allt som sägs, och allt blir bara fel.
Det där med min låsning i kommunikation, det är som om det bara blir värre ju mer jag låser mig, eller låser mig, det är inte jag som låser mig, det är i situationen som låser mig.

Det är mycket nu, känslor, affekt, försvar, tillit, misstroende, rädsla, you name it, allt bor i mig nu ,tillsammans med självhat, destruktivitet, ångest dödslängtan, yes den är tillbaka, så säg hej till min vän döden, suck ,patetiskt. Oj vad jag skriver, fingrarna far över tangenterna, som bara den, lika bra att låta dem dansa ett tag till, mycket som skall ut tydligen.

Känslor ja, skulle ge vad som helst för att dränka dem i en flaska rödvin kryddat med någon pilsner,med piller som tilltugg. Jo, vi pratade om min "smygalkoholism", jag hade för hundra år sen, innan hemtjänst, innan assistans. Hur jag blandade piller med alkohol, de dagarna är lite dimmiga för mig, men nu vill jag ha de dagarna tillbaka, nu finns det inget som håller mig tillbaka, och egentligen så är det bara att knäcka en flaska, njuta, och vem vet kanske till och med sova.
Nu, i skrivandets stund, så far tankarna likt en fors genom huvudet på mig, så där extremt mycket, och o-greppbart, och vad det gör med mig är svårt att förklara, men fördärvar mitt sinne, ja det gör det/den.

Känslor igen, fast jag inte vill, inte orkar, vägrar, så kommer tankarna på R.(bio.mor) fram, må den kvinnan vara förskonad från psykisk sjukdom, eller inte, men hon är ju psyksjuk, det vet jag ju, men bara tanken på henne, det är ledsamt. Varför älskade hon inte mig, vad hade jag gjort henne för ont, mer än att vara svart. Jag var ju bara ett barn, producerad av henne och en gift karl, varför ville hon ta livet av mig med den tortyr hon utsatte mig för,alla dessa varför som jag aldrig kommer att få svar på, kommer jag någonsin att undkomma dem-frågorna alltså? Hur normalt är det att väcka sitt barn med en knytnäve i magen, låsa in sitt barn i en mörk skrubb, använda alla möjliga skällsord man kan tänka sig, svälta sitt barn,misshandla sitt barn fysiskt och psykiskt? Jag må ha gått till skolan blåslagen,men det är välan de psykiska ärren som gör mest ont.Jag minns inte mycket av min barndom, det gör jag inte, PTSD. Jag vill tro att den kvinnan förmodligen mådde så dåligt själv, att hon inte redde ut situationen, att få ett utomäktenskapligt barn, ett svart barn, skam bland finnarna, jag vill tro att hon inte fick något stöd, osv. Vi har satt barn till världen, att älska, vi har dem till låns, vi formar dem, vi ger dem en bit av oss,och jag fick det jag fick,så är det bara, nej, vi lämnar ämnet, måste radera henne igen, men visst är det lätt att göra jämförelser med den kvinnan och mig själv, det är det, men det är också fel,men arv och miljö, det spelar självklart in, det kan ingen säga emot, eller jo, det finns de som är av annan åsikt, och må så vara, alla har rätt till sin åsikt.

Vem faen kom på känslor, den skulle jag vilja göra något onämnbart med, och det är inget trevligt onämnbart då, nope tvärtom. Skulle inte förvåna mig om det var snubben Sigmund Freud som började nysta i den skiten, han var ju lite speciell, udda, jo då, jag kan lite om den typen, hm, jo jag har varit intresserad och engagerad i psykologi en gång i tiden, innan jag själv blev för sjuk för att kunna tillgodogöra mig den kunskapen jag förvärvade då.

Hur ser jag på mig själv just nu, hm, jag försöker att inte göra en analys av mig själv, mer än att jag är fattig i själen, skrivandet är ett slags vapen för mig, tungan kan vara vass ibland, dödligt vass, så där så folk ryggar tillbaka. Men mitt bästa vapen, det är nog det skrivna ordet, det är makt, det är konst, det är njutbart, det är förståeligt, det är jag. Ja, så ser jag på mig just nu, jag i det skrivna ordet. Men jag utför ingen konst, jag är bara konstig.

Om jag skulle måla mig med ord, så skulle det välan vara något i stil med att, jag är rädd, osäker, arg, ledsen, liten, stor, försvarslös,maktlös, folkskygg, trängd, tom i själen, energilös, misslyckad, osv. kroppshållningen kan emellanåt se ut som om jag vore på helspänn, redo för angrepp, redo för försvar. Gömmer mig bakom mitt hår, som jag vårdar ömt, kläder som drar uppmärksamheten från min person, en mask utåt, för att skydda mitt inre rum, det rum bara jag har tillgång till. Ger en bild av mig, som funkar utåt, ger en bild i skrift, som avslöjar mer, men håller inne med det mesta, det som inte är för någons öron eller ögonen. Försöker vara en bra väninna till den vän jag har, jag ger av mig själv till andra via nätet, och väntar mig inget tillbaka, det är ju vad jag kan göra för de. Jag är mentor till några tonåriga flickor, som lever i missbruk och destruktivitet, jag kan inte bara skita i dem, loggar in på forumet, tar mig en timma eller två med dom, och förlorar förmodligen egen energi, men ungdomarna betyder mycket, det är fasen min skyldighet. Hm, eller?

Nej, jag skulle aldrig ha börjat skriva idag, för det blev bara en fruktansvärd massa svada utan synonymer, en massa upprepade ord, hej och hå, men skit sak samma, nu är det gjort, och jag tänker inte ångra det nu, för det är min jäkla blogg, punkt.

För ordningens skull bör jag tillägga att jag inte mår bättre nu, än innan jag började skriva detta meningslösa inlägg. Nej, jag mår sämre,men det är som det är.

Önskar er alla, änglars beskydd, och vila för själen!